DIDIER MAZURU
Empreintes et écriture abstraite (2014-2017)
La façon que j’ai aujourd’hui de voir la peinture, de la concevoir et de la pratiquer, est très différente de celle que j’avais à mes débuts. À l’époque je voulais tout maîtriser et n’aimais pas du tout me sentir perdu. Ainsi, la plupart du temps, je multipliais les études et travaux préparatoires.
Aujourd’hui, c’est l’inverse, se sentir perdu fait partie du jeu. Les choses doivent venir spontanément et s’imposer d’elles-mêmes à la raison qui ne joue plus qu’un rôle marginal. C’est ce que dans le taoïsme on appelle la non-action ou le non-faire. Le « Je » est inactif, il est attentif, à l’écoute et au service de ce qui se fait sous ces yeux.
L’étonnement est le nerf de l’art. Il ne s’agit pas uniquement d’être surpris par ce que l’on fait car la surprise est un effet superficiel de courte duré, alors que l’étonnement véritable est un effet durable qui nous remue en profondeur.
Mitt sätt att se på konsten idag, uppfatta och använda den, är väldigt annorlunda än när jag började. Då ville jag ha kontroll och tyckte inte alls om att känna mig vilsen. Därför fördjupade jag oftast mina studier och förberedande arbete.
Idag är det tvärtom, att känna sig vilsen är en del av spelet. Saker måste uppstå spontant och ta över förnuftet, som nu bara spelar en marginell roll. Detta är vad man i taoismen kallar icke-handling eller icke-görande. "Jaget" är inte aktiv utan uppmärksam, inlyssnande, står till tjänst för det som händer framför ögonen.
Förundran är konstens ryggrad. Det handlar inte bara om att bli överraskad över vad man gör, för överraskning är en kortlivad ytlig effekt, medan sann förundran är en bestående effekt som berör oss på djupet.