DIDIER MAZURU
Denna teckning är en improvisation som är typisk för mitt intresse för kluster! Kiselstenarna i teckningen finns i huvudsak där som en välkomnande struktur för att ta emot en skrift som utvecklats spontant som en kanal för ett dunkelt formellt språk som inte är tänkt att förstås utan för att helt enkelt utforskas av ens känslighet. På ett sätt är detta ett uttryck för en strävan efter meningen med "att göra" grundat på glädjen att uttrycka den rena omedelbara känslan som i varje sekund utvecklas i vårt existentiella medvetande. Varken centrum eller hierarki bekräftas. Man kan säga att varje detalj betraktas som ett centrum: "Centrumet finns överallt och omkretsen ingenstans".
Didier Mazuru
Från okunnighet till oskuldsfullhet
En konstnärs syn på sitt bildverk
Jag började måla, eftersom jag kände ett kall som jag var tvungen att besvara, men var inte säker på vad jag skulle måla. Så i mitt första skissblock från 1981 började jag rita linjer skapade på fri hand. Med hjälp av pennan drog blicken fram former och volymer av dessa sammanflätade linjer. Denna serie teckningar har kallats: "Öppna ögon", "Slutna ögon" eller "Vandrande penndrag". Men de flesta av dem var kvar i form av skisser fram till omkring 2008, därför att jag kort därefter övergav dem för att ägna mig åt skulputeralla och arkitektoniska ritningar och oljemålningar av post-surrelalistisk natur. Runt 1987 började jag med en serie människoliknande former under namnet ”I Drömmarnas Benhus”
I mitten av 90-talet startade jag en serie ritningar med enkla volymer, som jag kallade "Mécanosphère", "Technosphère" eller "FRA", som står för "Fragment", men står också för ”Fraternité” (”Broderskap”).
Omkring 2008 återgår jag till några av mina skisser från 80-talet och detta sätt att skapa bilder på, genom att låta handen fritt röra sig över papperet. Jag sökte en form av struktur som kunde vibrera i samma tonläge med det inre jaget och därmed avslöja dess potential och dess energi.
För att bredda möjligheterna valde jag slutligen kaos som utgångspunkt för mitt bildskapande. Jag upptäckte då att hur, eller på vilket sätt, man startar och sedan bygger upp en bild var avgörande för den riktning som skapandet tog.
Under de senaste åren har mitt måleri börjat med en reflektion över hur jag ska gå vidare. Sedan, när åtgärden har genomförts i en förutbestämd riktning, försöker jag låta saker komma naturligt så att slutresultatet kan uttrycka den vitalitet och energi involverat i arbetet utan att bry sig om resultatet. Det vill säga att fritt göra mitt yttersta utan att tänka, analysera eller bedöma. Förutom intresset att bevara spontaniteten i det bildliga spelet finns det en personlig vision som tillhör konstnären och som är resultatet av många års erfarenhet och reflektioner över måleriet. Det handlar om att uppnå en balans mellan gestens spontanitet och sinnets avsikt. Men för att kunna förbli naturligt måste arbetet göras på ett oskuldsfullt sätt. Det verkar egentligen som om skapandet inom konstnärliga området, om det görs alltför medvetet inte längre är riktigt äkta, i den mening att det inte tillåter det konstnärliga arbetet som utförs dyka upp från djupet av vårt väsen.
Didier Mazuru
2016